Hemresan

Igår efter musikalen kom vi hem på sena natten, vi fick oss 1,5 timmes sömn innan det var dags att kliva upp.
Omar hade (som vanligt) serverat frukosten bestående av kokta ägg, rostade mackor med skinka och ost, kaffe och färsk apelsinjuice.

Det kändes märkligt att äta frukost, jag tyckte ju att jag nyss svalt middagen från föregående kväll(?)

Klockan 06:00 infann vi oss på Heathrow flygplats och sa hejdå till Omar. Alltid lika tråkigt med avsked och det var ingen skillnad nu.
Jag gillar verkligen Omar!

Till Omar har jag bara en sak att säga: COME ON YOUNG MAN! ;)

Vi gick ombord på planet som skulle ta oss hem igen.
Jag hann bara spänna fast mig i sätet innan jag somnade. Jag märkte inte ens att vi lyfte. Minns att jag vaknade till vid några tillfällen, men jag öppnade aldrig ögonen förrän vi landade.
Snacka om trött!

Den här resan har betytt otroligt mycket för mig och jag vill göra om den igen, och igen och ig

igen...

Omar - kvällens stjärna!

Idag kom vi till London " i tid", d.v.s strax efter lunch.
Vi hoppade av vid stationen Baker Street och hittade ett fik där vi fyllde våra magar med varsin ciabatta.
Nu skulle vi vidare till Madame Tussauds och titta på lite kändisar!

Inne på själva vaxkabinetten var det dämpad belysning (garanterat för att man inte skulle se alla kändisars hudåkommor. Du kan ju tänka dig hur många nyp eller kyssar dom får i genomsnitt per dag)

Men det var häftigt! Jag hann med allt från att dansa salsa med Churchill, slå Tiger Woods, viska hem hemlighet i Samuel L Jacksons öra samt ta stryptag på Hitler.
Vi var även en sväng ner i skräck-källaren där alla massmördare samlats samt att vi åkte en bana genom tidernas England.

Efter Madame Tussauds gick vi längs efter Oxford Street. Upp och ner. Ner och upp. In och ut ur butiker.
Idag var det tre gånger så mycket folk som igår(fredag). Man tog två steg fram och ett steg bak.
Jag upptäckte snart att "gubbarna" började bli smått less på att springa efter mig så de lät mig få 1 timme själv(!!!) för shopping.

Jag fick lite panik. Gick det att nå Jessi på mobilen? Vart skulle vi ses om jag av nån anledning skulle "försvinna". Vad var adressen hem till Omar?

Vi bestämde att vi skulle mötas utanför Debenhams igen efter 1 timme.
Jag satte av och gick gatan ner. Gick in på Disney-butiken, kanske skulle jag hitta en julklapp till Filippa.
Väl inne i butiken gjorde jag en helomvändning. Det var absolut ingen idé. Proppfullt med människor som hade samma grundtanke som jag. Shoppa, shoppa, shoppa!

Jag gick tillbaka till Debenhams. Där kände jag mig någorlunda "hemma" och det var inte heller fullt så packat.
Det slutade med att jag köpte mig en top. I alla fall nånting. =)

Mötte upp Omar och Jessi och sen gick vi till West End för nu var det dags för Spamalot!

Musikalen var helt underbar och både jag och Jessi skrattade så tårarna rann. Men bäst var ändå slutet.
Skådespelarna drog bort ett skynke på scenen och en skylt blottade sig. "DONE" stod det med stora bokstäver. Det första som slog mig var att pjäsen var slut, men icke sa nicke. Så var inte fallet.
"DONE" stod för "D ONE", d.v.s "plats nr 1D". Och vem om ingen mindre än Omar satt på den platsen!
Naturligtvis slutade det med att strålkastarna riktades mot honom (oss), och en av skådisarna springer fram till Omar, tar fram den heliga graalen(som hela musikalen handlade om), under Omars stol och drar med sig Omar upp på scenen.

Han var ju den som suttit och ruvat på Graalen under hela uppsättning (detta utan hans vetskap naturligtvis).
Så står han där på scenen och får några frågor av "King Arthur" :
KA:- So Mr...what´s your name?
Omar:-Omar
KA:-Ok, Omar. Do you have a last name Mr Omar?
Omar:- Yes!
KA:- Yes? Hahaha? Do you mind telling us what your last name is Mr Omar?
Omar:- Barka
KA: Omar Barka? That´s a nice name.

osv...

Sen börjar dom sjunga en låt där dom sjöng "Omar Barka" istället för själva refrängen.
Jag och Jessi satt som fastklistrade i våra stolar och garvade medan strålkastarna framkallade små svettpärlor i våra pannor.

En helt oförglömlig afton!

Skoskav - en Londontrend?

Tåget in till London tog 1 timme och 20 minuter. Kändes ungefär som att åka X2000, och det har man ju gjort ett x antal gånger.

När vi kliver av på "kommer-inte-ihåg-vad-stationen-heter", så fullkomligt kryllar det av människor.
Dom var tamejtusan överallt och ingenstans, dom kom i olika storlekar och former och det enda jag hann uppfatta var "sorry,sorry, oops, sorry" från deras munnar.
Här ber DOM om ursäkt när JAG kliver dem på fötterna!?
Nåväl, skitsaksamma... Jag måste kissa! Nu!
Papi slänger åt mig ett mynt och pekar åt vilket håll jag ska gå för att uträtta mina behov.
Väl nere vid damtoaletten är det ett myntinkast. Ja, jag förstår att myntet i min hand ska ner i inkastet, men det står ju för sjutton 10p på myntet i handen och 20p på lappen vid inkastet.
Neeej! Jag känner hur kön bakom mig blir längre och längre. Dom flåsar mig i nacken, vill att jag ska skynda på.
Det trycker på ordentlig i min blåsa nu...vad ska jag göra?
Jag vet! Jag vänder mig om, lägger på ett "jag-är-en-stackars-kissnödig-turist"-flin och säger SORRY och banar mig sedan fram till trappan upp till tryggheten igen.
Jessi och Papi.

Jag möter deras förvånade miner över att jag var så snabbt tillbaka, och klämmer ur mig ":-öööh, jag behöver mer pengar"
Sedan håller jag fram mina kupade händer mot Papi som snällt lägger ett mynt till i min hand.

Å så ner för trappan igen. Mindre kö denna gången.
Jag kastar i mynten och springer in för att göra det jag ska.

****************************************************************

Både Papi och Jessi ville visa mig HELA London och helst ALLA butiker.
Så blev inte fallet.
Under de närmsta timmarna hann vi springa in i minst 20-25 olika butiker, dra i minst 100-150 olika plagg och krocka med 200-300 personer som vi samtidigt bad om ursäkt för att dom klev oss på fötterna.
Jag shoppade ingenting. Det blev too much.
Papi ville gärna att jag skulle få se Harrods, det välkända varuhuset som någon känd gubbe varit duktig att knåpa ihop.

Harrods var fint, inte bara fint, utan riktigt fiiint.
Här kunde man shoppa loss om man så kände för.
Halsband: 15 miljoner kr
Klocka: 10 miljoner kr
Exklusiv choklad: 500 kr etc, etc...

Choklad var jag inte sugen på och klocka har jag redan.

Våra magar lät oss återigen få veta att det var rätt viktigt att fylla dem med nåt så vi tog en fika högst uppe på cafét inne i Harrods.
En chokladcroissant för mig och en latté till. Mums!

När vi kom ut från Harrods igen så gick Papis ben 110km/h igen. Det är en jäkla fart på den mannen må jag lova. Men jag räknar inte med nåt annat heller med tanke på att han faktiskt går på "jumpa" några gånger per vecka. ;)

Sen inhandlades biljetter till musikalen "Spamalot" som vi ska se imorgon och därefter avslutades dagen/kvällen, med middag på Angus.
När vi väl kom hem på natten så stupade vi i säng.
Måste ju ha lite energi över till imorgon när vi ska göra London och...shoppa...

Ashford Outlet Center

Stiger upp relativt tidigt med iver i hela kroppen.
Idag ska det shoppas och jag ska komma hem med minst 15 kassar i vardera hand innan dagens slut.
Först tog vi en sväng till Tesco (matvaruaffär a la "ICA"). Jag, eller rättare sagt Papi inhandlade tomatsoppa och crumpets till mig (ett bröd man rostar och har smör på).

Stor affär, stora människor.

**************************************************************************************

Alrighty, vi drar vidare.
Papi ville så gärna visa mig Ashford Outlet Center. Sagt och gjort, vi åkte dit.

Väl framme möts jag av ett gigantiskt utomhus-shoppingcenter, här finns exakt alla butiker jag behöver för att lugna min shoppingnerv.
Efter cirka 1,5 timme med en kurrande mage, lättare huvudvärk, ett jävla ryckande och slitande i kläder (och hår också för den delen), så ger vi upp.
Vi behöver få mat i magen och dessutom är det läge att dra in till London City snart innan klockan blir för mycket.
Vi åkte tillbaka till Ashford Down town och Papi köpte med varsin tonfisksallad som vi avnjöt hemma i huset.
Därefter bar det av ner till tågstationen.
ÄNTLIGEN skulle jag få se London!

London

Äntligen har dagen kommit!
Som jag har längtat efter att få komma bort från detta grå och trista väder. Visserligen kanske det inte är så mycket bättre väder i London, men det känns ändå som det kvittar lika.
Stora förväntningar på extremshopping!!!

Vi lämnar landet!


Nu tänker du säkert "vi"? Vilka är vi?!?

Jag är jag.
Han är Jessi.