Jag är måndagstrött, hungrig och småkinkig och dessutom går jag fortfarande på spritångorna efter fredagens bravader...
Jag vill ha lugn och ro så jag sätter mig bredvid en äldre dam som jag tror inte kommer att göra så mycket väsen för sig.
Jag hade fel. Så jävla fel.
Jag hinner bara ta fram min bok, (en läskig sådan också för den delen: Johan Ajvide Lindqvists "Pappersväggar" är den som håller mig vaken om nätterna), slår upp sidan 279 och fortsätter läsa där jag var sist.
Sedan hör jag ett nynnande. Ett dovt nynnande.
Jag tittar upp och möter den gamla damens blick. Hon ler mot mig.
Det var inget vackert leende. Av 28 (eller 32 beroende på om hon någonsin fått sina visdomständer såklart), så sitter endast 6 tänder kvar i käften.
Och om jag inte missat något så ska tänderna vara vita, eller i alla fall skifta åt det vita hållet.
Inte på denna damen. Dom är gulbruna. Som 6 stycken ruttna små kidneybönor sitter dom där. Och dom ler, mot mig.
(OBS! Tänderna på bilden har ingenting med tanten att göra...)
Jag flinar snabbt tillbaka innan jag sjunker ner i min bok igen.
Det tar max 1 minut innan nynnandet är tillbaka igen. Denna gången tittar jag inte upp, för jag förstår, jag förstår vart det kommer ifrån.
Det är Kidneyböne-tanten som nynnar.
Från en början är det knivigt att höra vad det är hon nynnar på, men sen hör jag ju, och blir genast påmind om helgen...
"Helan går, sjung hoppfaderallanlej, helan går, sjung hoppfaderallanlej. Och den som inte helan tar han inte heller halvan får...Heeeeelan går, sjung hoppfaderallanlej..."
Jag tror att varje dag var hennes lördag.
Jag byter vagn vid nästa station.
Jag glömde visa upp min nya klänning som inhandlades i torsdags, så jag gör det nu.
Nu sitter jag hemma och väntar på att Godis ska komma hem. Det är dags för mathandling inför veckan.
Att tillägga är att vi skaffat oss varsitt ICA-kort där vi ska pytsa in stålars månadsvis som vi sen får shoppa upp.
Känns vuxet, moget och stort.
Hade en liten dagdröm idag...
Det är jag och Leif.
Vi ligger i sängen och ser in i varandras ögon och tänker att min lycka är fullkomlig. Så som jag har det nu vill jag ha det för alltid...
Vi är inte längre nyförälskade så vi ju vet vad det handlar om.
Men så ligger vi där med ögonen fästa i varandra och tänker att denna stund är evigheten. Nu är för alltid.
Sen slog det mig att vi åldras och saker förändras.
Det kommer ju en tid när sjukdomar och skröplighet härjar i våra kroppar. Senilitet, svaghet, tänder som lossnar och det står en rullstolramp på farstubron...
Men även då, även då kommer han att vara mitt Hjärta.
Det är stort.
Nu är han äntligen här.
ICA here we come!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar