Svettig gris med betongben=

...jag!
Igår var vi ut på en joggingrunda.
Tänkte att om jag kör 2,5 kilometersrundan så kanske jag åtminstone kan få känna lite stolthet när jag passerar mållinjen, tänkte att jag kanske orkar springa hela vägen utan att behöva stanna...
Men nä. Så kul skulle vi inte ha det. Precis innan mållinjen så fick jag lov att stanna upp och promenera ett par minuter. Jag fick ingen luft och allting snurrade.

Men i det stora hela så gjorde jag rätt bra ifrån mig. Det tyckte både jag själv och Godis.
Med tanke på att det var över 3 veckor sedan jag sist joggade så var min insats "helt ok".

I eftermiddags var jag till frissan och fixade till min utväxt och nu är jag blond igen. Som jag har längtat efter denna dagen. Oj, oj, oj!
I vanliga fall brukar Sanna klippa mig. Sanna och jag funkar bra ihop. Vi är partners in crime och hon vet exakt hur jag vill ha det.

Dagens frisör hette Sara. Sara och jag kom också väldigt bra överens.
Sara tyckte om att prata. Om både ditt och datt.
Jag tyckte, (för en gångs skull), att det var rätt okej att bara sitta och lyssna.
"-Aaa, men i alla fall. så jag ba...och hon ba...vadå? Lägg av liksom! Men aaa, i alla fall så...asså, du fattar? Jag ba dog!"

osv...
osv...
osv...

När jag kom hem så hade älskling lagat världens godaste lasagne som stod i ugnen och bara väntade på att bli uppäten.
Men jag fick inte äta. Inte då.
Först skulle vi minsann ut i spåret. Igen.

Han sprang 5 km och jag tog mig runt 2,5:an. Knappt.
Hann bara springa 500 meter innan mina ben förvandlades till betongben.
Efter ytterligare 500 meter var jag helt dyngsur.
Svårt att förklara, men föreställ er en gris. En varm, svettig och stånkande gris.
That´s me!

I alla fall. Jag tog mig runt på en tid. Vilken tid det blev hör inte hit.

När vi kom hem så fick jag äntligen sätta tänderna i kvällens middag. Grymt! (sade grisen...)

Klockan 21:22 (för att vara jävligt exakt) så kom Maria och Julle.
Vilka är då Maria och Julle?
Jo. Dom var kvällens köpare.
Dom köpte min 2-sits Tomelilla.

Trevligare och pratsammare köpare träffar man sällan på. Och det är sant.
Vi hängde på innergården i, hmm, låt säga 40 minuter...

Det jag vet om Maria och Julle är följande:

* Deras dotter Angelika är 16 år och bor i Henriksdal, själv i en etta på 45 kvm.
Hon ville så gärna prova på att bo i hufvudstaden, (kommer fr. Ramvik egentligen. Ramvik ligger mellan Älandsbro och Härnösand), och fick efter lite tjat och gnat på mamma Maria, flytta ner och prova på. (Julle är inte Marias barns biologiska pappa)
Angelika går på Jensens gymnasie och ska en vacker dag bli revisor (enligt henne själv). Soffan de köpte ikväll ska Angelika ha.
Angelikas storasyster Alexandra som nyss fyllt 20 år tycker det är trist att inte lillasyster bor kvar i huset, men som tur är så har hon ytterligare en lillasyster, Amanda, som är 18 år kvar boende hemma.
Maria och Julle träffades för 7 år sedan på en fest och det var Maria som först tog kontakt med Julle genom en tjejkompis som hade tillgång till internet.
Tjejkompisen letade reda på vad Julles företag hette och fick på så sätt fram 4 olika mobilnummer.

Maria skickade 4 sms, ett sms till vardera nummer. Julle svarade på Marias sms redan efter ett dygn. Klockan 07:30 på en måndagsmorgon för att vara exakt.
Sedan den dagen har de hållit ihop och Julle pendlar mellan Sthlm och Ramvik.

Maria och Julle skulle gärna vilja flytta ner för att komma närmare Angelika, men känner att hon måste få fixa detta med att bo hemifrån själv.
Dessutom kanske M&J ska köpa ett hus i närheten där dom bor.

...

Jag skulle kunna fortsätta... men vill inte trötta ut er.

Det kändes som jag, Maria och Julle känt varandra i all evighet. För alltid.
Häftigt hur öppna en del människor är.
I Love It!

Med ett stort leende på läpparna sa jag hejdå och tack för en bra affär och gick in till lägenheten igen.

Numera går det jättebra att sjunga i vår hall. Akustiken är exellent! Soffan är borta!

Jag hoppas Angelika uppskattar den lika mycket som jag har.

G´natt!