Utan snopp -- Med snopp!

Trolleri trollera, trollar du så trollar jag!

En av mina kollegor har en stor tavla på sitt rum föreställandes en vy över Hötorget, Konserthuset och den gigantiska mans-statyn som ståtligt står placerad där.
Tavlan målades av en konstnär 1964, det vill säga 45 år sedan.

Jag är född -78 och såvitt jag vet så hade männen något hängandes mellan benen då och har det än idag.

Men den här stackars mannen som står helt naken på Hötorget saknar det helt och hållet, i allafall så ser man ingen på tavlan.

Jag brukar oftast ha lösningar när det gäller praktiska ting, så även idag.

Jag fixade lite med tavlan och resultatet blev häpnadsväckande! Vilken STOR förändring och vad uppskattat det blev.

Före ingreppet:

Efter ingreppet:

Erkänn! Lite mer MAN blev det väl? Nu slipper han i allafall stå där och skämmas...

Fick tokskratta idag, ni vet inte skratta som i skratta skratta, utan SKRATTA.
Tårarna sprutade och magen krampade och jag fick knappt ur mig ett ord.
Varför de da?

Hade en liten dialog med en kollega till mig som sa förra veckan att hon var stressad.
Anna:"-Har du tappat mycket hår nu då?"
Kollega:"-Tappat hår?!?"
Anna:"-Jaaa? Stressen? Jag tänkte mest på den där kala fläcken du har..."
Kollega:"-Kala fläcken?!?!"
Anna:"-Oj, sorry...det kanske var din panna jag såg..."

Sen brast allting och både jag och Helena tyckte att allting helt plötsligt blev helfestligt och livet lekte.
Det lekte väl i ungefär 2-3 minuter innan verkligheten hann ikapp oss och det var läge att återgå till det vi var där för att göra.
Det kallas: Jobba.

Ibland ställs man inför svåra val här i livet, igår ställdes jag inför ett relativt stort val.

Gul, brun? Gul, brun?
Vilken färg ska jag stoppa i munnen?
Efter lite "ole, dole, doff" så blev det brunt.
Då tyckte jag att jag gjorde ett superbra val.

2 minuter efter den bruna var borta önskade jag att mitt val hade varit gult istället.
Naaa, det var gott så länge det varade.

Jag har lovat Anna att jag ska nämna om det norrländska paret jag mötte på tunnelbanan för ett par veckor sen, så jag gör väl det nu då.

Jag var på väg hem från jobbet. Jag åker den blå linjen, även kallad "Orientexpressen, eller Vitlöksexpressen". Och anledningen till varför den kallas så det får ni googla på.

Jag satt ner vid fönstret och 2 meter framför mig står det ett norrländskt ungt par, en tjej med hennes kille.
Dom står och småsnackar lite om ditt och datt och sedan ringer det i tjejens telefon...
Det var nu det roliga började för mig och helvetet för dem.

Tjejen:"-Aah hallå? Heeej! Vi är på väg till Kista nu vi så vi syns välomen 10 minuter max.
Hahahah! Jaa, eller hur?! Neeej då, vi är på rätt linje. Aaa, den blåa...Hahaha! Du, jag säga ba såhär...jag döööör om vi hamnar i Rinkeby, det är min absolut största fasa. Haha... Nä men vi ha läge under kontroll. Jorasåatt... Aaa, det säger vi, ses där da! Ja a aa...hejdå!"

Hon lägger på luren, tittar på sin kille och säger med en fånig min:
"-Haha, hon ville bara försäkra sig om att vi e på rätt tåg så vi inte hamnar i Rinkeby. Hon tror liksom inte att vi ha nån koll hon äää. Nog för att vi int rör oss så mycke i Stockholm, men va fan, så fel kan det ju bli. Rinkeby? Hahah..."

Han bara skrattar.

Observera att det här stackars paret ÄR på fel tåg och dom KOMMER att hamna i Rinkeby.
När vi kommer till Västra Skogen så slog det mig att jag kanske ska vara snäll och tala om för dom att dom hamnat på fel tåg och vill dom till Kista så ska dom passa på att byta tåg här i Västra Skogen.
Men näää...varför skulle jag göra det? Dom måste ju få lära sig av sina misstag (tänkte jag ur ett litet Anna-pedagogiskt perspektiv)

När vi kommer till Rissne så ska jag stiga av.
Paret står fortfarande och småpratar med varandra.
När jag kliver av så kan jag inte låta bli att le lite för mig själv, för jag vet...jag vet, att nästa station är Rinkeby.
Rinkeby för mig. Helvetet för dem.

Tjing!

Nu ska jag kika lite på Efterlyst.

Kram